Svd:s Andreas Cervenka reder ut allting.Därför är världens ekonomi så bräcklig
5 oktober 2013 kl 08:05

Glöm allt som står i läroböckerna, det är nämligen fel. Så här ligger det till. Läraren klickade fram en enkel bild med teckningar och pilar och fortsatte. Det här är en bank. Nu ska jag förklara vad en sådan gör.

Ovanstående lektion ägde rum när tankesmedjan Global Utmaning nyligen anordnade ett seminarium. I publiken: en av världens mest erkända experter på monetär teori, före detta och nuvarande medlemmar i Riksbankens direktion, en tidigare chef för Riksgälden. Och så vidare. Inte direkt ett uppsamlingsheat för mattetrötta mellanstadieelever således. Att känna till vad banker sysslar med skulle kunna misstas för en självklar kunskap för alla i finansvärlden, på gränsen till löjligt grundläggande. Så är det inte. Långt därifrån. Alla vanliga medborgare som ibland känner sig som ekonomiska analfabeter kan andas ut: bland de allra kunnigaste är grundkurs 1A det hetaste som finns.

Föreläsare på nyss nämnda seminarium var Michael Kumhof, ekonom på Internationella Valutafonden IMF. Samma budskap framfördes också av Adair Turner, tidigare chef för den brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, FSA. Inga nybörjare eller rättshaverister.

Adair Turner konstaterar att både i vanliga läroböcker men också i avancerad makroekonomisk litteratur brukar banker beskrivas som mellanhänder, som lånar ut pengar som andra satt in. Tyvärr är detta en mycket dålig beskrivning, enligt Adair Turner. I själva verket skapar bankerna pengar i samma sekund som de beviljar nya lån. Därmed uppstår också ny köpkraft. Detta sker Ex nihilo, ur tomma intet.

Detta är ingen ny insikt, utan något som bland andra den svenske ekonomen Knut Wicksell (1851-1926) skrev om på sin tid. Detta är viktigt eftersom hur mycket och till vem banker på detta sätt pumpar ut nya pengar får stor påverkan på ekonomin. Fördelen är att det kan skapa vad vi kallar tillväxt. Den mest uppenbara nackdelen är att blåser upp priserna på tillgångar med bubblor och krascher som följd.

Dessa samband intresserade ekonomer verksamma under det tidiga 1900-talet som Irving Fisher, Friedrich Hayek och i mer modern tid Hyman Minsky. De ansåg att skuldsättningsnivån i ekonomin var en av de allra viktigaste faktorerna att hålla koll på. Irving Fisher tyckte till och med att privata bankers möjlighet att skapa pengar kunde leda till så stora problem att det borde förbjudas, en idé som relanserats av Michael Kumhof. Dessa ekonomers slutsatser har visat sig vara mer relevanta än någonsin. Varför? Till att börja med har den totala skuldsättningen, offentlig och privat, ökat dramatiskt i världen, sammanlagt motsvarar den idag 313 procent av BNP, enligt banken ING.

Till vad används alla dessa krediter? En annan myt som förekommer i läroböcker är enligt Adair Turner att banker i första hand ger lån till investeringar. Men i moderna ekonomier går allt mindre till satsningar i vad som skulle kunna kallas den produktiva ekonomin som att bygga vägar eller fabriker. I Storbritannien är andelen mindre än femton procent. Desto mer av de lånen används istället till att köpa redan existerande tillgångar som fastigheter, alltså spekulation, eller till att tidigarelägga konsumtion. Att det ökar sannolikheten för bubblor säger sig självt.

Dessutom har finansvärlden revolutionerats. En rad spärrar för hur mycket köpkraft som bankerna kan trolla fram har försvunnit de senaste decennierna. Till dessa hör enligt Adair Turner till exempel så kallade skuggbanker som försett kreditmotorn med en turbo och det enkla faktum att pengar numera saknar all koppling till någon fysisk vara som guld.

Hur har ekonomerna reagerat på denna utveckling? Jo, bisarrt nog genom att betrakta allt som har med banker och det finansiella systemet att göra som ointressant. När skuldsättningen skenade under 90- och 2000-talen reagerade världens centralbanker med en gäspning. När krisen slog till var skadan redan skedd.

Vad har hänt sedan dess? Jo, skulderna har fortsatt att öka. I världens största utvecklade och snabbväxande ekonomier med 33 000 miljarder dollar eller motsvarande 20 procent av BNP mellan 2007 och 2012, enligt Bank of International Settlements. Bankens förre chefsekonom Bill White tycker att läget påminner om före Lehmans Brothers fall. Fast värre. Ett annat fenomen har också börjat uppträda. Krediter som tillväxtbränsle tycks fungera allt sämre.

Enligt en analys av Deutsche Bank har skulderna i de så kallade G7-länderna de senaste fem åren ökat med 18 000 miljarder dollar. Det har resulterat i en BNP-tillväxt på magra 1 000 miljarder dollar. Samma mönster går att se i Asien. I Sverige har de totala skulderna stigit från 429 procent av BNP år 2007 till 490 procent 2012 enligt siffror från Statistiska centralbyrån. Ändå har BNP per capita stått stilla.

Allt detta kan mycket väl vara en förklaring till den märkliga situation vi befinner oss idag, med kronisk brist på tillväxt och en världsekonomi som inte tycks kunna stå upprätt utan hjälp från centralbankerna. Slutsats: vi har ett system som inte bara kräver hög skuldsättning för att skapa ekonomiskt tillväxt, utan ständigt stigande skuldsättning.

Som Adair Turner konstaterar: Detta måste vara fel, det måste vara farligt.

Hans föreläsning ligger på Youtube. Kanske något för riksdagsledamöter, partiledare och en och annan bankdirektör att kolla in. Det är aldrig för sent att börja om från början.